Individuell lönesättning – den rätta modellen?

Individuell lönesättning var från början en modell som arbetsgivarna förespråkade medan fackförbunden höll emot. Nu står även de flesta fackliga organisationer bakom modellen. Men funkar den?

En avhandling (Lapedius, 2015) visar att ett vanligt argument för individuell lönesättning är att säga att forskning har visat att ökad lönespridning leder till ökad produktivitet. Men i avhandlingen framgår att något sådant stöd inte finns:

“Through an extensive reading of the research on the relationship between productivity and rewards such as individual wages, I found that scholars have come to very different conclusions and that it cannot be taken for granted that individual wages increase productivity.”

Resultatet från ett samarbete mellan en forskare och arbetslivsjournalist resulterade i skriften Individuell lön – lönar det sig? där man också har tittat på vad forskningen säger. Exempelvis nämns att:

”Det finns ingen forskning som ger stöd för uppfattningen att individuell lönesättning främjar de anställdas arbetsmotivation annat än marginellt.”

”Det finns ingen forskning som säger att individuell lönesättning främjar samarbete och lärande i grupp. Snarare pekar forskningsresultaten på att individuella belöningar kan bidra till att försämra relationerna inom en grupp.”

Individuell lönesättning kanske inte är den optimala modellen, och att påstå att modellen leder till ökad motivation eller produktivitet är att tänja på gränserna. Men frågan är vad som är alternativet? Finns det någon modell som är bättre? Vad tror ni?

Källor

Lapedius, J. (2015). Social Democracy and the Swedish welfare model. Ideational analyses of attitudes towards competition, individualization, privatization. Doktorsavhandling, Göteborgs universitet.

Annonser